monasblandning.blogg.se

Den senaste tiden har jag emellanåt känt mig i ett ständigt repeat-läge. Många vill veta mer om min London-flytt, och de flesta frågor är av praktiskt karaktär. "Har du ordnat bostad?" är nog ohotad på första platsen, tätt följd av "Vad tycker barnen?" och "När åker du?".

Och när jag levererat svaren - nej, wow, i augusti - så är en och annan också nyfiken på det nya jobbet och vilka arbetsuppgifter jag ska ha. Samt hur länge jag ska vara borta, "är det ett år, eller?". Nej, det är tills vidare...

Självklart förstår jag att vänner och bekanta - plus många mindre bekanta - är intresserade, och jag försöker svara så gott det går. Vilket innebär att jag ibland får påminna både dem och mig själv om att jag faktiskt inte börjat i London än.

Men de allra flesta samtalen utmynnar i kommentarer om att jag gör helt rätt som tar chansen, och att jag är modig.

Och just det där med modig har jag funderat lite runt.

Nej, jag känner mig inte speciellt modig. Det är ju inte mod, som att våga hoppa från hög höjd, att utmana en fiende, eller att utsätta sig för djungelns faror. Där skulle jag tveka mer - ja till och med inför höghöjdshoppet nu när fallskärmserfarenheterna är historia.

Men att ta chansen till nya lärdomar, nya sammanhang, nya vänner och upplevelser - det är ju bara roligt.

Just detta är nog tydliga drag i min personlighet. Långsiktiga rutiner, oföränderlighet och trygghetsknarkande är inte jag - den inre rastlösheten vill ha mer.

Jag vet att jag lätt kan hamna på kollisionskurs med dem som är mer obenägna till förändring, inte i form av konflikt men en total oförståelse till oviljan att pröva nya vägar och okända vatten. Bara tanken att bo i samma hus, jobba på samma ställe, umgås med samma människor och ha samma rutiner för överskådlig framtid, det gör mig minst sagt stressad.

Så modig? Nej, inte så värst. Men glad och förväntansfull inför vad som finns bakom denna nya, okända port i livet.