monasblandning.blogg.se

Så här de sista timmarna innan jag går på semester är det väl dags att summera det senaste året.
Förra året vid den här tiden vinkade jag hej då till jobbarkompisarna i Halmstad, hade en lång rad av vi måste ses innan jag åker-träffar med vänner, samtidigt som jag tömde huset och planerade flytt.
Alltså, när jag ser tillbaka förstår jag varför jag har varit, och är, så sliten.
Nytt jobb, ny stad, nytt land.

Och som EU-migrant har det varit en rad kontakter med myndigheter, sjukvård, banker och så vidare – för att få ordning på det nya livet. Jag valde ju också att ha en egen bostad, inte en möblerad etta i kyrkhuset. Så då blev det även i detta land val av elbolag, val av bredbandsleverantör…
Hyrorna i London är svindlande, även ute i en förort. Jag lyckades efter några veckors letande hitta en lägenhet med bra standard, enligt brittiska mått, och som jag har råd med. Med pendlingstid på en halvtimme dörr till dörr är jag lyckligt lottad i den här stan, där avstånden är stora och trafiken hysterisk.
Men inte hade jag ens tittat åt min lägenhet om det varit i Sverige… Jag hade ju fått en takvåning vid Nissastrand för samma hyra.
Min förort, i befolkning ungefär lika stor som Malmö, är en ”bollywood-hood”. Så utbudet i affärerna är mer kryddstarkt och spännande än man väntar sig i Storbritannien – tack för det.
Och letar jag efter kläder utan paljetter och mönster, då finns ett H&M mitt i stan.
Vad har vi mer? Bio med tolv salonger, härliga parker, trivsamma pubar och en hel del trevliga människor.

Just det, jag har ju London några minuter bort. En ledig lördag eftermiddag tar jag gärna tunnelbanan till Waterloo och traskar längs Themsen bort till London Bridge. Jag passerar Southbank Centre, Tate Modern och The Globe innan jag tar ett varv på Borough Market i jakt på en bit god ost eller ett grovt bröd.
Regnar det är museerna där, många och gratis… En hel del konserter blir det också, det är ju så svårt att låta bli när favoritartisterna finns så nära. Kan bli hur dyrt som helst, men platserna med skymd sikt säljs till bra pris – och en är ju där för att lyssna mer än att se, eller hur?
Men vardagslivet är ju inte mer glamoröst här än hemma i Sverige. Det är stressiga dagar på jobbet, gympa, köra en maskin tvätt eller två, handla och laga mat, skura badrummet och se ännu ett avsnitt av någon tv-serie.

Saknar jag något? Ja, självklart. Barnen, ständigt och oavbrutet. Det är som ett hål i hjärtat. Det blir glest mellan tillfällena att ses, messenger och telefon blir substitut som inte räcker hela vägen. Familjen i övrigt. Vännerna. Alla vars liv pågår mer eller mindre som vanligt – utan att jag är där.
Jag har märkt att jag pratar och pratar och pratar, när vi ringer varandra. Att vara utan det vardagliga och nära samtalet med människor som står nära, det skapar en stor ”pratbubbla” i mig och den töms när vi hörs av. Då vill jag höra om deras liv och berätta om mitt, diskutera film och nyhetshändelser, få lite feedback på jobbidéer och planer, pysa ut irritationer och frustration över det som är motigt, dela skratt och skämt om livets kringelikrokar. Allt det där som förutsätter att det finns en gemensam historia på ett personligt och privat plan. Det behöver inte vara en lång historia – bara så att inte alla namn, platser och händelser behöver förklaras.
Ett par spirande, goda vänskaper som jag vårdar varsamt – det har jag hittat här. Ett par människor som jag ofta och gärna umgås med. Det är en gåva.
Alldeles strax lägger jag in autosvaret i mejlen, det som talar om att jag inte är på jobbet, inte på ett bra tag. Först väntar lite tågsemestrande i detta land, sedan några veckor i Sverige. Vem vet, vi kanske ses?