Vem vill vara en liten lort?
Jag har för första gången i mitt vuxna liv blivit medlem i ett politiskt parti. För att jag helt enkelt inte vill vara en liten lort som stillatigande ser hur krafter jag djupt föraktar breder ut sig allt mer.
För att de värderingar jag alltid värnat har förvandlats till skällsord. För att jag ska kunna se mina barn och eventuella barnbarn i ögonen och säga att jag faktiskt gjorde något, att jag inte vek mig.
Att över huvud taget gå med i en förening har varit i princip otänkbart under hela mitt journalistliv, där grundbulten i yrket är att vara fri och obunden, utan band till dem som kan utsättas för granskning. Om jag säger att det var med stor tvekan jag gick med i den lokala hembygdsföreningen, så förstår ni ungefär var min gräns gick.
Jo, jag har självfallet varit medlem i fackföreningar, i Publicistklubben, i Svenska kyrkan – och numera jobbar jag som bekant i den organisationen. Det medlemskapet, och den yrkesrollen, har samma värdegrund som den journalistik jag levt med så många år. Att värna demokrati, mänskliga rättigheter, allas lika värde, att stå på de svagas sida – ja, ni fattar.
De senaste åren har helt andra åsikter börjat ta allt mer plats i vårt samhälle, och i stora delar av världen. Se på Ungern och Polen. Eller Sölvesborg.
Se på de motioner som läggs fram i Sveriges riksdag, se hur tidigare löften glöms bort, se hur människor du trots allt respekterat säljer sig själva och sin heder.
Vill jag vara en som blundar, som tiger, som zappar till en annan kanal när debatten skaver? Nej.
Men är jag en debattör, en fanbärare, en agitator? Nej.
I alla fall inte än.
Jag har blivit medlem i ett parti som vill ha ett samhälle präglat av medmänsklighet, solidaritet och rättvisa, det parti som känns rätt för mitt röda hjärta och gröna själ.
Kanske kan jag vara med och göra skillnad, vara en av alla gräsrötter som bidrar med just det som de kan. Jag hoppas det.
