När barriären rivs i strimlor
Jobbet som journalist handlar ofta om att förhärda sig. Att låta kameran eller för all del blocket och pennan vara en sköld mot verkligheten, och där bakom helt enkelt göra sitt jobb. Så länge den yrkesmässiga sidan är aktiv kan man klara de värsta olyckor och eländen. De jobbiga tankarna kommer oftast senare, när texten är skriven och lämnad. På min tidigare arbetsplats fanns alltid möjlighet för reportrarna att vid behov delta i räddningstjänstens debriefing, och för mig som chef var det självklart att aldrig lämna någon ensam med sina tankar efter ett jobbigt uppdrag.
Att åka ut till en olycksplats är aldrig enkelt, du vet inte vad som möter dig. Men med teleobjektiv och respekt för de inblandade handlar det om att göra sitt jobb. Reaktioner, reflektioner får vänta tills senare. Liksom valet av bilder. Vilka bilder som faktiskt publiceras är ansvarig utgivare som avgör, och den etiska ribban är hög.
Att välja bilder för publicering handlar också om att gå igenom ibland hundratals foton från bildbyråer.
Som efter tsunamikatastrofen för tio år sedan. Dagarna efter annandagen vällde bilderna in i tidningens redaktionella system. Jag var nattchef då, och tog på mig ansvaret att välja vilka bilder som skulle publiceras.
Majoriteten av bilderna var av ett slag som du ska vara glad att du inte såg. Sargade och döda kroppar, förstörelse och förtvivlan och i ett fall där ensamma gympaskor och andra tillhörigheter på en öde strand gestaltade det ofattbara - där orden var fullständigt överflödiga.
Jag scrollade, bläddrade, förstorade upp och stängde ner - avskärmad bakom jobbrollen.
Det var där någonstans telefonen ringde, och en i familjen med gråten i halsen berättade att en av våra nära släktingar förlorat sina barn i vattenmassorna på en thailändsk strand. På några korta sekunder revs barriären mellan yrkesroll och verklighet i strimlor, och jag flydde ensam ut på gatan i kvällsmörkret, storgråtande över det ofattbart sorgliga. Bilderna jag nyss scrollat igenom fick en helt annan innebörd.
Då, precis som nu, tio år efteråt, har vi fått ta del av upplevelserna om och om igen. Det som hände den där dagen och hur det påverkat livet efteråt.
Och jag tror vi behöver berättelserna om vad som hände sedan - både från de stora katastroferna ute i världen och olyckshändelserna på hemmaplan - för att komma till ett avslut och sätta någon form av punkt. Vi vänder blad och går vidare, lite mer ödmjuka i sinnet, med lite mer respekt för att vi faktiskt inte har en aning om vad som väntar, lite mer redo att sträcka ut handen till dem som behöver den.
