Inte lätt att bli wild and crazy
Trädgården hos Peter Bengtsson och Maggan Ek är som ett konstverk. Går inte att kopiera, men inspireras av.
Foto: Mona Davidsson
I söndags pågick evenemanget Tusen trädgårdar, och bland dem som tog emot besökare var Peter Bengtsson och Maggan Ek. Peter var en av deltagarna i SVT:s Trädgårdskampen och har efter det synts till alla möjliga sammanhang med koppling till trädgård.
Vi bor i samma lilla samhälle och emellanåt stannar vi till och byter några ord när vi möts. Jag utan hund, de med två väldigt små och söta. Och jag är otroligt imponerad över dessa två människors aldrig sinande skaparlust och idérikedom, dessutom parad med en pragmatisk förmåga att ta tillvara det som de flesta hade slängt.
Så förstås var vi där en sväng i söndags och förundrades över hur de förvandlat sin trädgård till något alldeles unikt.
Den egna håglösa mossmattan känns inte så kul efter det...
Jo, jag har ju gjort en hel del som känns mitt och eget - men mest lagt tid på att utplåna spåren efter tidigare husägare. Och jag har ingen aning om vad som ska ske med den där mossmattan.
Även om jag tycker Peter och Maggans trädgård är fantastisk, skulle den inte gå att kopiera. Det vore som att försöka måla en kopia av någon annans konstverk. Det jag vill anamma, det är det lustfyllda och respektlösa, det som bryter mot uppfattningen om hur det ska, eller åtminstone bör, vara.
Men det står klart att det finns stor gradskillnad i vad som är wild and crazy. Jag tyckte det var ett stort steg att hänga upp prismor bland klängväxterna i armeringsnätet, och en svävande kula tillsammans med den blå fågelholken i plommonträdet. Och så har jag ju en kulturrabatt - den består av Leonardo da Vinci, Elaine Paige, Karen Blixen, Ingrid Bergman, Isabella Rossellini och Lill Lindfors. Rosor, alltså.
En till synes svävande glaskula och en blå fågelholk i plommonträdet, så spännande är det här...
Foto: Mona Davidsson
Elaine Paige är en snäll och kravlös buskros. Och hon doftar ljuvligt. Foto: Mona Davidsson
Lite bonus - här är en bearbetad version av en krönika från augusti 2011:
Rapport från en pallkrageodling
Det började med en intensiv jakt på pallkragar. I tv-program och tidningsreportage har det flitigt propagerats för att odla i pallkragar - men ingen talade om var i all världen man får tag på dessa pallkragar. Men en lokal företagare hörde av sig och erbjöd mig att hämta så många jag behövde.Således byggde jag tre lådor, tre kragar höga och målade dem i falurött. Och sedan började jag köra hem jord. Och köra hem jord. Om någon undrar hur mycket jord det går åt kan jag informera om att varje krage kräver fem säckar. Min lilla bil rymmer åtta säckar, så det blev en hel del turer.
Sedan petades det ner små frön - sallad, kryddor och en rad med blommor. Först hände ingenting, sedan ingenting, så spirade det lite försiktigt - och sedan fullkomligt exploderade växtligheten.
Flera somrar har jag inte behövt köpa varken sallad eller färska kryddor, tvärtom har jag kunnat ge bort till vänner och bekanta och till och med varit tvungen att slänga en del som börjat vissna.
Det är en fröjd att medan maten puttrar på spisen, gå ut och plocka några salladsblad, några kvistar av bladpersilja, timjan och oregano. Naturligtvis delar jag gärna med mig receptet på det som varit ett återkommande tillbehör till såväl, kött, fisk och korv:
Skär kokt potatis, squash, rödlök och färska champinjoner i lagom bitar och stek i oilivolja. Lägg gärna till några sparrisar. Krydda med flingsalt, svartpeppar och bladpersilja, timjan och oregano efter smak. Lägg upp på en bädd av salladsblad och toppa med antingen fetaost, lite mozzarella eller parmesan. Ät och njut - och känn hur sommarens smaker får det att jubla i munnen.
