monasblandning.blogg.se

Hur går det, undrar ni kanske? Hittade hon en ny hatthylla?

Jo, men inte blev det sådär lugnt och sansat - jag köpte först och sålde sedan. Lite svettigt, än en gång, men det löste sig.

Tänk, ibland räcker det med att kliva innanför dörren för att känna att detta, det är hemma. Jag hoppas känslan består när jag kommer med mitt flyttlass. Jag tror och hoppas det.

Även denna gång började jag packa i god tid. I våras för att ha marginaler om jag skulle bli sjuk. Nu, sedan länge vaccinerad, är inte den oron överhängande. Men ändå finns ingen anledning till att vänta till sista helgen. Hellre bo med kartonger uppåt väggarna än stressa på slutet.

Det handlar ju om att vara lite rädd om sig. Flyttar, bostadsbyten, uppbrott, jobbyten, nya sociala miljöer. Det krafsar på reserverna och jag är varsam om mig.

Så jag packar, kollar serier på SVT och Netflix, tar en promenad, träffar lite vänner...

Och hinner fundera en del på hur "fölk" är. Ett outslitligt ämne.

 

En väninna och jag har ofta pratat om det märkliga i att det i så gott som varje människogrupp, inte minst på arbetsplatser, finns en "pita". Pain in the ass. Någon som ofta pratar mest och högst, men tyvärr om trivialiteter och det lite för privata.

Jag minns en arbetsplats för länge sedan, där jag de första veckorna var som i ett lyckorus. Tänk att det faktiskt fanns ett ställe där alla var normaltrevliga, lyhörda mot varandra och pratade om intressanta saker.

Sedan kom hen. Och lyckoruset dämpades snabbt, det blev överlag en mer återhållsam stämning i fikarummet.

Vi insåg nog allihop att den som i vårt sammanhang pratade vitt och brett om vad andra gjort och sagt, i andra sammanhang pratade vitt och brett om vad vi gjort och sagt. Och i samma veva uppstod fler "minfält". De tidigare öppensinnade samtalen om aktuella händelser i kulturliv och samhälle, ersattes av meningslöst ältande om tv-såpor och influerare. För hen blev lätt kränkt av andra åsikter än de egna.

 

Fikarasterna blev kortare och kortare. Vissa avstod helt, skyllde på arbetsbördan. Andra hade som av en händelse ärende till någon annan avdelning vid just den tiden.

Och jag själv, vad gjorde jag? Försökte ett tag styra bort samtal från intim sfär till mer allmänt ämne, eller hitta en helt annan tråd. Försökte vara engagerad, glad och nyfiken på utläggningar om ännu en helgutflykt. Tills jag inte iddes mer och anslöt mig till de tystas skara.

Vi kommer som sagt in på detta ämne ibland, väninnan och jag. "Fölk", säger vi uppgivet och vet precis vad den andra syftar på. Om de ändå kunde vara som folk.

Och så packar jag en låda till.