Like a rolling stone, typ?
Bloggen har varit sorgligt övergiven i snart ett år... Och där hemma står en påbörjad målning orörd på staffliet, kameran avstängd i sin väska i ett skåp. Hur blir det så här? Förklaringen är att mitt kreativa behov tillfredställs i hög grad på jobbet, där ord, foto och form är en stor del av arbetsdagen. Så var det inte i mitt tidigare jobbliv, där fokus låg på personalärenden, schemaplanering, budget och annat fyrkantigt. Då behövde den andra hjärnhalvan uppmuntras på fritiden med alla de kreativa uttryck som stod till buds.
Vad har hänt sedan sist, då?
Vissa sår är väl hjälpligt läkta, andra svider än och ett par nya har tillkommit. Då och då blir jag påmind om hur lätt det är att falla in i gamla tankemönster, nya händelser som liknar gamla triggar igång samma reaktioner och känslor och så ligger jag där och ältar halv tre på natten. Skillnaden är att nu ser jag sambanden snabbare och bara det gör att jag lättare somnar om...
Mycket musik har det förstås varit - från Springsteen på en fullsatt arena till finstämd jazzblues på en klubb i Prag. Och däremellan massor av spelningar på hemmaplan. Några höjdpunkter väntar - Daniel Norgren, Bob Dylan, Patti Smith...
Det blev några resor. Prag som sagt och en sväng till Teneriffa och till Visingsö. Ställen som gett energi och kraft att ta nya tag. Jag har med åren insett att jag mår bäst av att vara i rörelse, att förändring och förnyelse är ständiga följeslagare. Jag vill ha planer, mål och drömmar - i bästa fall möjliga att förverkliga, om inte så i alla fall något som väcker fantasin.
***
Den senaste tiden på jobbet har mycket kretsat runt "att börja om", temat för det första numret av ett helt nytt magasin. En del intressanta diskussioner har det blivit, och en del överraskande tolkningar av vad det kan innebära att börja om. Yrkesmässigt kan det vara olika vägval i karriären - uppåt, nedåt eller åt sidan. Oftast ganska klart och tydligt. Men vad som varit det mest omvälvande i en annan människas privata sfär, det vet nog bara de som står riktigt nära. För egen del är det barns födelse, föräldrars och andra familjemedlemmars sjukdom och död, liksom egna sjukdomsbesked jag skulle nämna - före kraschade relationer och uppbrott.
Nej, förresten, det är inte säkert att ens de som står närmast vet om vad som finns på någon annans topp fem. Så det kan ju finnas anledning att faktiskt ställa frågan?
***
De som känner mig vet att jag är ointresserad av väldigt många tv-program, sällan följer serier - undviker lekande kändisar, och har Mello-vägrat i trettio år. Men måndagkvällar kl 21 (eller på play snarast därefter) är jag fast. Bonusfamiljen i SVT har alla förutsättningar att bli en modern klassiker, dessutom förgylld av Petra Medes och Johan Ulvessons lysande rolltolkningar. Se den!
Ja, nu har jag babblat på ett tag igen... Hur svårt kan det vara egentligen? Inte ska väl en stackars blogg få ligga ensam och övergiven i världsrymden? Vi får väl se...:)
Bilderna är från Prag, Teneriffa, Visingsö, Upplands Väsby och Malmö.
Freddie Wadling, Slagthuset i Malmö, april 2016.
Prag, sommaren 2016.
Visingsö, sommaren 2016.
Teneriffa, hösten 2016.
