Kan vi prata om något annat?
De första veckorna tidigt i våras var förstås corona på allas läppar, om än inte bokstavligt talat. Vi stod inför en ny situation som skulle hanteras på säkraste sätt, olika rekommendationer och restriktioner påverkade vardagen för majoriteten av oss. Frågorna och funderingarna var många – av förklarliga skäl.
Redan efter några dagar satte jag upp skylten (ovan) på dörren till mitt kontor. Nyhetsflödet, sociala medier, fikabordssamtal – allt kretsade runt samma ämne. Trots att det finns så enormt mycket annat att prata om. Och det ville jag, med lite humor, påminna om. Det fanns ju fortfarande ett liv att leva, eller hur?
Efter ett halvår har det – för de flesta av oss – sedan länge blivit självklart att hålla avstånd, tvätta händerna och ha handspriten redo i fickan. Och vart du än går visar skyltar och markeringar hur du ska stå och gå och sitta. Dessutom har det kommit en rad innovativa lösningar för att undvika närkontakt, plexiglasskärmar är bara en av dem.
Ja ja, det finns förstås en del som verkar ha missat varje nyhetssändning sedan i mars och klumpar ihop sig i flockar här och där. I know.
Men alla andra har koll. Så varför måste det läggas till ”vi höll förstås avstånd” när det på måndagen nämns att helgen innehållit en kräftskiva, eller att det firats ett födelsedagsbarn, eller ätits på restaurang. Varför är det viktigare att berätta hur många som varit på bion och hur de satt, än om filmen var bra? Klart vi håller avstånd – det har vi ju gjort i ett halvår nu. Det är väl inget att orda om…
Ibland känns det som att ett lager skam och skuld och ursäkter måste omge det faktum att en råkade ha lite trevligt.
Även i vanliga fall är jag ganska återhållsam med att berätta om mitt privatliv inför kolleger och mer ytliga bekanta. Men nu har jag lagt ribban ännu högre, för det har visat sig att intresset i nio fall av tio är övervägande virusrelaterat. Alltså mer nyfikenhet på avstånd, ansiktsskydd, handsprit, 50-personersgräns och antalet nysningar som noterats än vad evenemanget handlade om, om konserten/föreläsningen/filmen var sevärd eller om hotell/väder/krog var bra.
Det får min upplevelse att kännas lite solkig i kanten, det som gjort mig glad ifrågasätts – så det är bättre att inte säga något alls.
En nära vän berättade att hen känner precis likadant, att det ofta blir en slags metadiskussion med dålig eftersmak. Och vi bestämde att inte gå i fällan, att strikt hålla fast vid det ursprungliga ämnet både när andra berättar om sin helg eller vad det nu är, och när vi själva gör det. Plus att markera mot dem som börjar prata avstånd. Åh, vad somliga kommer att bli sura! Jag får väl återkomma med en rapport så småningom…
