Nu vill jag hem till min egen planet
Jag tycker inte att jag är en besvärlig människa, känner mig inte motsträvig eller svår att samarbeta med. Tvärtom. Oftast kan jag vara lite för välvilligt inställd, anstränga mig lite för mycket för att lösa en situation eller en uppgift.
Med åren har jag blivit bra på att snabbare se när något inte är bra – för mig, för gruppen eller organisationen. Och säga ifrån. Försöka förändra. Eller ge upp.
Det handlar förstås om lång erfarenhet, ett ”been there, done that”. Och att inte vara tvungen att gilla läget och bita ihop.
Jaha, undrar du, vart vill jag komma med det här?
För ett par år sedan bestämde jag mig för att de återstående åren av mitt yrkesverksamma liv enbart jobba med det som känns roligt. Och helst hinna prova så mycket som möjligt. Jag kunde ju bocka av en hyfsad karriär med chefsjobb, fackliga uppdrag, utlandsjobb, egna projekt och diverse andra muntrationer.
Så nu ville jag ägna mig åt det jag är bra på, det som känns lustfyllt och givande. Och samtidigt kunna bidra med min kompetens och erfarenhet i ett arbetslag.
Därför var erbjudandet att kliva in i en helt ny värld inte svårt att tacka ja till. Det handlade ju om att göra det jag kan, och är bra på, men i ett annat sammanhang. Perfekt kombo, eller hur?
De första dagarna var totalt förvirrande, men jag tänkte att det nog ger sig när jag börjar få överblick och kunskap om avdelningen och uppgifterna. Det kan ju vara lite rörigt när allt är helt nytt och introduktionen är lite svajig. Har en ju varit med om här och där.
Men ett par dagar in på vecka två stod det fullständigt klart – jag var helt fel person för detta. Jag insåg att jag vid intervjuerna borde ställt många fler frågor för att bli säker på att jag och rekryteraren tolkade formuleringar och benämningar på samma sätt. Men jag utgår förstås från att det jag beskrivit i cv-t är just det som efterfrågas, annars skulle vi inte sitta där, eller hur?
Nej, det är inte självklart att sändare och mottagare lägger samma innebörd i orden. Här var det just så. Min profil är helt annorlunda mot det som förväntades i rollen här.
Så jag slog larm direkt, förstås, och enda alternativet var att kliva av, och det så snabbt som möjligt.
Det finns så många roliga, stimulerande uppgifter som väntar på mig där ute och jag längtar efter att ta tag i det som ger lust och energi, och blir till nytta i de sammanhang där jag trivs bäst. Och bumpor på vägen är också lärdomar att ta med sig framåt.
Kanske är det läge att göra något helt annat? Gå in i en roll där jag varje dag kan känna att jag gör skillnad för andra människor, på riktigt?
Just nu ser jag fram emot ett par veckor att fundera och reflektera, att traska längs havet, prata med kloka människor och så staka ut en ny väg. Jag vet ju att min inre smålänning – eller vem det nu är som puttar mig dit jag behövs – inte brukar svika.
