monasblandning.blogg.se

Jag har filosofin att så långt det går säga ja till förslag och uppdrag – för att det oftast är roligt, och det ger mig chans att lära mig något nytt och träffa nya människor. Så när Susanna, präst i Halmstads församling, frågade mig och kollegan Håkan om att ”komma och prata lite” en kväll i mars, så svarade jag förstås ja. Till min stora glädje var Olaus Petri kyrka välfylld och jag hoppas och tror att besökarna uppskattade kvällen.

Denna kväll, den 7 mars, ingick i serien ”När livet vänder”, och vi gav den rubriken ”Kan själv – men ensam är inte alltid stark”. Här följer en lätt bearbetad version av min föreläsning (utan musik, danssteg och godis…).

”Nu tar jag med er på några av de stigar jag gått (det som vissa kanske skulle kalla villovägar), delar med mig av en del tankar, funderingar och erfarenheter – en del kanske ni känner igen er i, andra inte.
Och jag påstår inte att alltihop är sant, men för det mesta i alla fall ganska sannolikt.

Redan som små får vi beröm för att kunna själva. De första stegen. Att själv ta på skorna. Cykla.
Självständigheten är en del av utvecklingen, av att växa upp som människa. Men ibland kan det där gå fortare än man själv väljer.

Min pappa dog. Jag var 16 år, han var 59 och det var midsommarafton.
Och sedan blev det väldigt mycket jag måste kunna själv. Köra traktor, laga staket. Byta däck på bilen, till exempel.
Har ni en aning om hur mycket hjälp ungdomar och för all del vuxna får av sin pappa? Det tog rätt många år innan jag fattade det. För det man aldrig har vant sig vid, det saknar man ju inte, eller hur? Eller saknar och saknar… Det är mer som ett tomrum som man inte vet vad det ska fyllas med och så fixar man till det så gott det går.
Men ska jag vara ärlig är jag också lite stolt över att ha tvingats ta reda på, våga prova – allt från att rensa vattenlås till att beskära träd. Inte alltid med framgång. Men då kan man ringa en rörmokare eller trädgårdsmästare och tacka ”någon” för rut-avdraget.
Det hade ju förstås varit bra att ha kunnat leasa en pappa då och då, också, gärna med rut-avdrag… Någon som kunde varit en länk mellan då och nu…

***

Ni vet vilken dag det är i morgon? Internationella kvinnodagen! Och nåde den som skulle få för sig att komma med blommor och choklad. Vissa försöker göra detta till ännu en kommersiell dag, men tack och lov spjärnar de flesta emot. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde är lika aktuell som någonsin. Det är ännu inte ens hundra år sedan kvinnor fick allmän rösträtt i Sverige.
Det var 1921, vi var sist i Norden.
Sist ut i Europa var Liechtenstein 1984. Och i Saudiarabien fick kvinnor rösta för första gången förra året, 2015.

Fortfarande ligger kvinnors löner lägre än männen, 17 procent. Om vi översätter det till en vanlig åttatimmars arbetsdag, där en man och en kvinna med samma jobb börjar klockan åtta på morgonen så har han betalt ända tills han går hem klockan fem, medan hon jobbar gratis från tjugo i fyra.

År 2013 gjordes 27 056 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år. I tre av fyra fall var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan, och hälften av fallen skedde inomhus av en person kvinnan hade en nära relation med.
Och i Halland 2014 anmäldes 681 fall av misshandel mot kvinnor 18 år eller äldre. 260 av dem var i Halmstad. I 202 av de fallen var gärningsmannen bekant med offret, i 121 av fallen hade de en nära relation.
Men män, tänker ni, blir inte de misshandlade? Jo, 868 hallänningar över 18, varav 373 i Halmstad. Men bara 21 hade en nära relation med gärningspersonen.
Ska vi gå in på sexbrotten också? Nej, jag tror ni har bilden klar för er – det är kvinnor och flickor som våldtas, utnyttjas och tafsas på. Statistiken är kristallklar.

Så i morgon ställer vi oss upp och säger ifrån, eller hur? Och stöttar varandra! Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sägs det… Jag har inte lust att ta reda på om det stämmer eller inte.
En blombukett? Först trygghet för min dotter när hon går ensam hem från puben, först en anständig lön när hon om ett par år får sitt första jobb.

***

En del kallar mig för en kaxig jäkel. En del irriterar sig på mig och önskar att den där davidssonskan kunde hålla tyst ibland. Fast det finns en hel del som tycker om mig också, och så en liten skara som står mig riktigt, riktigt nära. Ibland försvinner någon ur den skaran – av olika skäl – och någon annan kliver in.
Under alla år har jag lärt mig att ta hand om mig själv – ja, ni minns det där med pappa? – för män kommer och går, vänskaper uppstår och slocknar, arbetskamrater byts ut, och den enda man måste stå ut med för gott, det är sig själv. Och då får man ju se till att ha lite kul med sig. Och man är för det mesta inte så svårövertalad.

Den första utlandsresan på egen hand gjorde jag någon gång på åttiotalet. Målet var internationella hästtävlingar i en tysk stad och träff med en tvåbent förälskelse i denna krets. Mörkhårig, blåögd, irländare – ja, ni fattar… Ärligt talat, tror jag det på sikt hade gett mer att klappa någon av pållarna – men man lär sig… Det jag lärde mig då var att det inte är några konstigheter att ta tåget ut i Europa, de går i tid och tar dig dit du ska. Så några år senare blev det ett par veckors tågluff. Jag skulle åkt tillsammans med en kompis, som backade ur i sista stund. Så jag drog iväg själv – jag hade ju inte lust att stanna hemma.
Och sedan har det blivit ganska många resor på egen hand. På nära håll och långt bort. Berlin, Prag, Teneriffa och i somras Dublin. Numera är det ju flyg som gäller ut i stora världen,  och hotell finns det hur mycket som helst av i alla prisklasser.

Har du ännu inte provat på att resa på egen hand – gör det. Du kommer att träffa så mycket människor!

För tänk efter, om du reser i sällskap med någon och väntar på en buss, sitter på ett kafé eller ser en utställning, vad händer då?
Ni pratar med varandra. Om du gör samma saker på egen hand träffar du oavbrutet nya, trevliga människor som är öppna för en stunds samtal. Ibland blir det aldrig mer än dessa minutrar, ibland lägger det grunden för en varaktig bekantskap.

Jag kommer egentligen bara på en stor nackdel – förutom det där att man i vissa kvarter behöver vara lite extra vaksam och försiktig – och det är att inte ha någon att dela minnen med efteråt. Fast å andra sidan lägger ju jag, som de flesta ut allt vi upplever på sociala medier, så då är det ju nästan som att ha varit med på resan.

Jag ser att en och annan ler, ni har också sett bilder på havsutsikten, solbrända fötter i solstolen, Peterskyrkan i motljus, och så alla dessa färgglada drinkar? Bilderna förmedlar oftast bara det positiva, visar hur lyckliga och lyckade vi är.

***

För några år sedan blev jag sjuk. Fast jag hade inte en aning om att jag var det. Efter en rutinmässig mammografiundersökning blev jag kallad till ännu en undersökning och ett par månader senare vaknade jag ur narkosen i en sjukhussäng.

Jag bestämde tidigt att ta befälet – inte över min cancer, för den bar jag varken skulden till eller hade makten att styra över. Låt mig slippa höra uttrycket ”kämpa mot cancer”. Har den som dör alltså inte kämpat tillräckligt? Ska den som blir frisk ha medalj för sin insats?

Men jag tog befälet över hur människor tilläts bemöta mig, och styrde själv informationen om det jag gick igenom.
Så jag bloggade under hela processen, från våren 2012 till hösten 2014. Min tanke med det var, att kan jag genom att tala öppet om bröstcancer få en enda kvinna att gå på den där mammografin som hon tänkt strunta i, då är det värt det. Och jag bad arbetskamrater och andra runt omkring mig att bemöta mig som precis som vanligt. För jag tänkte sköta mitt jobb, mitt hus och mitt hem, ta hand om mina barn och älska den man jag var tillsammans med.
Jag ville själv avgöra om, när, var, med vem och hur jag pratade om det jag gick igenom.
Jag menar, har en människa aldrig kramat om mig förut ville jag banne mig inte att hon skulle börja nu. Eller tassa upp nära mig och med låg röst fråga ”hur är det”.

- Skit i det du! Om du inte lagt två strån i kors när jag varit ledsen och förkrossad och förbi av sorg – eller ställt upp för mig när det varit konflikter av olika slag, då ska du inte komma här och tillfredsställa ditt eget ego.

Så somliga blev riktigt sura. För de ville ju så gärna visa sig ”goda” och empatiska och så blev de bortmotade, och då var jag ju inte bara cancersjuk utan en otrevlig och otacksam typ också. Man kan väl säga att det är sådana saker som rensar ut lite i bekantskapskretsen…

Ja, det rensar ut lite med skilsmässor också, det är kanske en och annan här som också har märkt. Så kallade vänner som inte längre hör av sig, varken i vardagen eller när det drar ihop sig till fest.
Och de där man var så säker skulle finnas där när tillvaron kraschar, eftersom man själv aldrig någonsin skulle drömma om att svika om det varit tvärtom. De är bara – borta.

För det är ju så – och det var vad den här kvällen skulle handla om – att även den som kan själv inte alltid orkar. Vi behöver alla någon att luta oss mot, någon som hör när vi gråter, någon som är med i glädje och sorg, någon som ger den lilla extra pushen i motlutet. Vem – eller vilka – det är för dig, det vet bara du själv. Jag försöker vara en sådan som finns för mina vänner och närstående och jag hoppas att de ser mig på det viset.

***