Andas in, och andas ut
En av mina favoritskådespelare är Tom Hanks. Vad sade jag, en av? Nej, han är min favorit, ohotad. Med över fyrtio filmer i bagaget och drivor av utmärkelser har han gång på gång bevisat att han obehindrat rör sig mellan gripande dramer och lättsamma komedier.
Någon av de första filmerna jag såg med honom var Splash, där han spelar mot Daryl Hannah - i filmen en sjöjungfru. Ja, ja, väldigt osannolikt men själva ämnet, att välkomna kärleken oavsett i vilken skepnad den dyker upp och våga följa den ut i det okända, det är klassiskt.
Mer omtalade är rollerna som Forrest Gump, som aidssjuk i Philadelphia och som strandsatt i Cast away. 2004 kom The terminal, där han spelar en man som fastnar på en flygplats efter en statskupp i hans hemland. En riktigt charmig historia som gör att jag kan glömma den inte så minnesvärda filmatiseringen av Da Vinci-koden.
Privat är Tom Hanks sedan åttiotalet gift med Rita Wilson, skådespelare och en faktiskt inte oäven sångerska i gränslandet mellan country och folkmusik. Paret har fyra barn och bristen på skvallerrubriker vittnar om ett förmodligen ganska alldagligt liv långt från röda mattan. För inte så länge sedan drabbades Rita Wilson av bröstcancer och fick operera bort båda brösten, och beskriver i en intervju det stöd och den kärlek hennes man visade.
http://www.nytimes.com/2015/05/07/theater/rita-wilson-talks-about-cancer-surgery-and-returning-to-broadway.html?_r=4
Den Hanks-film jag återvänder till gång på gång är den mer än tjugo år gamla Sömnlös i Seattle, med Meg Ryan i den kvinnliga huvudrollen. Hanks spelar en arkitekt vars fru avlidit och som flyttar till Seattle med sin son för att börja om. Det är särskilt en scen som griper tag i mig lika starkt varje gång jag ser den. Sonen ringer en natt till ett radioprogram och berättar om sin pappa, hur ledsen och ensam han är. När pappan tar över luren och fortsätter samtalet frågar programledaren hur han mår, och hur han har det. Svaret lyder ungefär så här: "I get up every morning, and keep reminding myself to breathe in and breathe out all day. And hopefully one day, I will no longer have to remind me to breathe in and out."
Och just den känslan kan jag så väl känna igen, när jag drabbats av sorg eller förlust. Att vakna på morgonen och inse att det värsta faktiskt hänt, att hela dagen påminna mig om att andas in, andas ut. Och kanske, i bästa fall, en dag upptäcka att det går att andas igen, utan att behöva påminna mig om det.
http://youtu.be/0UCF-_Wa3rI
