monasblandning.blogg.se

Jag går med raska kliv in i nya erfarenheter och jag påminner mig själv om att ta det lugnt, inte gasa på i 180, inte glömma bort mig själv.

När jag ser de senaste åren i backspegeln är jag inte förvånad över att jag blev tvungen att dra i nödbromsen.

Jag lärde mig för många år sedan att se och analysera både orsaker till och symptom på arbetsrelaterad stress, inte minst som författare till det akademiska arbetet "Deadline - utbrändhet bland journalister". Men att se och förstå - och själv kunna undvika, det är inte alltid samma sak. Det är ju hela tiden så mycket som ska göras, hinnas med, inte får skjutas upp och människor som behöver tid, som måste ges tid eller själva tar den, problem som ska ältas och diskuteras och helst lösas - puh! Och fort ska det gå!

Jag är bara så himmelens glad att jag bromsade i tid. Att sedan tillvaron och arbetslivet tog nya vägar var väl inte precis planerat, men känns just nu helt rätt. Bara den senaste veckan har innehållit mer beröm, uppskattning och omsorg än jag kunnat drömma om.

Ett intensivt arbete med mitt kontaktnät har gett ett par spännande uppdrag jag hoppas ska föröka sig framöver, och dessutom har jag fått jobb resten av året. Båda delar fantastiska chanser att lära mig nya saker, att förhoppningsvis bidra med det jag kan och på köpet lära känna nya, intressanta människor.

Och sdessutom kommer finaste hjärtevännen med rosor till mig för att fira...

Kanske var det en mening med alltsammans? Kanske stämmer det som sägs, att när en dörr stängs öppnas en annan - eller i alla fall ett fönster.

September börjar med kursdagar och jobb, och det känns riktigt bra att börja ställa väckarklockan igen. Om jag tycker likadant i novembermörkret återstår att se.

Förresten, det är kanske nu jag ska göra en riktig uppryckning - börja springa och äta mer grönt, så sommarens spår av avspänt liv klingar av. Det är ju också att ta hand om sig själv, eller hur...