monasblandning.blogg.se

Är det vi som är kräsna och krävande? Eller är det de jämnåriga männen som borde skärpa till sig?
Okej, naturligtvis inte alla män, så är det sagt och alla surskruttar kan sätta sig igen.
Inga enkla frågor, men helt klart är att vi är en hel del kvinnor som snart ger upp försöken att hitta någon trevlig karl att umgås med.

Ett förvånansvärt stort antal av dem som finns i diverse sammanhang, där det finns förhoppning om att hitta något slags partner, har missat grundkursen.
Det är ett kärt och återkommande samtalsämne med ett antal väninnor. Kärt? Kanske snarare ett uttryck för frustration och uppgivenhet. Vi är alla runt sextio och spanar bland jämnåriga, plus/minus några år. Och ser exakt samma beteenden.
Ett genomgående fenomen, som visar sig ganska tidigt, är att det som borde vara dialog haltar rejält. Egentligen är det en varningssignal redan på skriva meddelanden-stadiet, men det kan ju finnas hopp?
Så ett tips: om dina försök att få veta mer om personen, om livet, om intressen, om tankar i olika frågor bara ger svar men inga motfrågor, lägg ner. Det blir sällan bättre.
Men det är kanske det en vill tro? Så kvinnan bestämmer sig för att ge karln en chans. Vem vet, han kanske gör sig bättre live?

Väninnan skrattade rått, och beskrev det första mobilsamtalet med en man hon skrivit med några dagar. ”Han satte igång med att dra sitt cv, jag fick inte en chans att säga något. Efter typ en kvart var han framme vid 1992, då avbröt jag och föreslog att han skulle spara de kommande trettio åren till ett annat tillfälle.”
Men, tänkte hon, vem som helst kan vara nervös och osäker i ett första samtal. Han får en chans till! Och de bestämde att ses på stan och ta en fika några dagar senare. Den dejten började med att han bad henne följa med på ett ärende – att köpa underkläder till den åldriga mamman. Lite udda, men visst. Kan bli ett skämt för framtiden, ”minns du vår första dejt, när vi köpte trosor till din mamma”.
Efter avklarad shopping skulle det fikas.

Då tog cv-rapporten ny fart. Han malde och malde, hon nickade och log väluppfostrat. Inflikade en och annan följdfråga, av artighet, och tänkte att snart vill han väl veta något om mig? När de sedan skildes åt utanför kaféet gick hon med lättade steg därifrån. Han lär i alla fall inte kunna stalka mig, tänkte hon. För han hade inte varit det minsta intresserad av hennes efternamn, var hon jobbar, hennes bakgrund eller var i stan hon bor.
En liknande händelse kunde en annan väninna beskriva, fast utan mammatrosor. Ingående beskrivningar av exhustrun och deras gemensamma semestrar, liksom renoveringsprojekten i huset.
Själv kunde jag bidra med en långpromenad där sällskapet allt mer högljutt vädrade sina åsikter om vind- och kärnkraft – som i och för sig stämmer med mina, men det fick jag ingen chans att säga.

 

Vederbörande avrundade sedan promenaden med att konstatera att vår personkemi nog inte stämde tillräckligt väl för honom. Du kan inte ana hur rätt du hade, grabben. När mansplainingen breder ut sig krymper syretillförseln för den som tvingas lyssna.
Ja, jag kan fortsätta en stund till, men jag tror poängen går fram. Ja, vi väninnor skrattar gott åt våra upplevelser över ett par glas vin. Men samtidigt är det faktiskt sorgligt. Tänk vilken skillnad en smula vanlig artighet kunnat göra – att ställa motfrågor och visa intresse för svaren, att vara genuint nyfiken på vem denna nya människa är, att faktiskt bidra till att börja bygga en vänskapsrelation – som kanske kan leda till något ännu mer.
Och i väntan på denna undrens tid fortsätter vi väninnor att ha trevligt med varandra, och då och då göra ett nytt försök. Vem vet, det kanske är som i skraplottreklamen, ”plötsligt händer det”. Men innan dess har det varit många nitlotter.