monasblandning.blogg.se

”Att presentera sig själv, det är inte helt enkelt. Vad väljer jag att berätta? Vilken slags person vill jag framstå som? Vilka egenskaper tilltalar mest? Vilka finns i publiken och vad förväntar de sig?
När jag nu ställer mig på scenen är tanken att ta med åhörarna på några av de stigar jag gått (det som vissa kanske skulle kalla villovägar), dela med mig av en del tankar, funderingar och erfarenheter – en del kanske känns igen, andra inte.
Lite spretigt och hit och dit blir det, det lovar jag. Ett par smulor av livets svarta sidor, en skvätt av skämt och skratt, några korn av sanning och en hel del någonstans mitt emellan. Ja, just det, lite om att mjölka kor blir det också.
Hoppas ni vill vara med!"

Så beskrev jag min berättelse vid Torsdagsträffen här i Svenska kyrkan, London, den 10 januari.

Jag tror de flesta av åhörarna uppskattade mina ord - i alla fall var det en del som kom fram efteråt. Av olika skäl kom några först på slutet, andra kunde inte komma på grund av jobb och liknande. Så här är texten. Den är lång, men det är bara att kämpa på 😉 Vid denna föreläsning valde jag också att ta med ett par texter ur min bok "Mittemellingar", även dem finns återgivna nedan.

 

***

Ska vi ta cv:t först? Okej. Jämnårig med både tv:s julkalender och Kalle Anka på julafton, samt med Barbie – fast vi har ju inte riktigt samma midjemått. Journalist sedan 1982, Värnamo Nyheter, Aftonbladet, Laholms Tidning. Ja, mest Laholms Tidning – nattchef, redaktionschef, chefredaktör, ansvarig utgivare.
Publicist, personalansvar, budget... Jobbat fackligt, skapat diverse event, föreläst... Mellan varven tjänstledig för studier och föräldraskap. Höll på att jobba mig rakt in i kaklet för några år sedan, tog chansen att sadla om i yrkeslivet – och landade i augusti förra året här i London.  
Laholms Tidning, ja.
Tyvärr försattes LT i konkurs för ett par månader sedan, det är sorgligt. Jag skulle kunna prata länge och mycket om papperstidningarnas allt svajigare tillvaro, och om vikten av ett digitalt fokus. Men jag tar det en annan gång...

Om ni läst presentationstexten på webben, är ni förstås nyfikna på det där om att mjölka kor? Jo, jag växte upp på en gård med både kor och grisar och höns och senare i livet hade jag hästar. Och har man djur, då kommer alltid de i första hand. Spelar ingen roll hur eländig du känner dig – om du är däckad i influensa eller bara vill ligga under täcket och vara ledsen.
Korna måste mjölkas. De struntar blankt i hur du känner dig. Ligg inte där och tyck synd om dig! Det är bara att resa sig upp, torka snor och tårar och gå ut och göra det som ska göras. Och det är väl lite så som jag har valt att tackla livet. Och på kuppen har jag också haft – och har – väldigt roligt.

Nu tar jag med er på några av de stigar jag gått (det som vissa kanske skulle kalla villovägar), delar med mig av en del tankar, funderingar och erfarenheter – en del kanske ni känner igen er i, andra inte.

Redan som små får vi beröm för att kunna själva. De första stegen. Att själv ta på skorna. Cykla.
Självständigheten är en del av utvecklingen, av att växa upp som människa. Men ibland kan det där gå fortare än man själv väljer.

Min pappa dog. Jag var 16 år, han var 59 och det var midsommarafton.
Och sedan blev det väldigt mycket jag måste kunna själv. Köra traktor, laga staket. Byta däck på bilen.
Har ni en aning om hur mycket hjälp ungdomar och för all del vuxna får av sin pappa? Det tog rätt många år innan jag fattade det. För det man aldrig har vant sig vid, det saknar man ju inte, eller hur? Eller saknar och saknar… Det är mer som ett tomrum som man inte vet vad det ska fyllas med och så fixar man till det så gott det går.
Men det jag saknar i dag, det är att vi inte fick lära känna varandra som två vuxna människor. Så som jag själv har det med mina barn nu.

***

Kan du aldrig vara nöjd, muttrade en som för länge sedan stod mig nära. Underförstått: jag var en jobbig och krävande typ, en smula påfrestande för min omgivning. Kanske rent av en smula otacksam.
Att beskriva sig som nöjd känns för mig som att nöja sig, att finna sig i det som är halvbra eller till och med dåligt. Som att lite småsnålt äta korv fast man egentligen vill ha biff, som att hellre gnälla över sitt trista jobb än se till att hitta ett nytt.
Och visst är det så att det är mer acceptabelt att sucka och beklaga sig över ekonomi, partner, övervikt eller vad som helst, än att utforska de alternativ som finns och hur de kan uppnås. För suckandet och klagandet blir ju också en del av det trygga nöjdhetspaketet. En lagom dos av missnöje ser till att det finns samtalsämnen vid fikabordet. Men missnöje och att inte nöja sig är två helt olika saker.
Jag tror att nöjdhet är raka motsatsen till uppfinningsrikedom och kreativitet. Vilken tur att en människa en gång för länge sedan inte längre var nöjd med att släpa och dra, utan såg till att uppfinna hjulet. Och tack och lov för att så många människor inte nöjer sig med sin magra lott i livet, utan i stället ser till att förändra sin tillvaro och världen med den.
Men jag tilltalas inte av stillastående, jag vill se möjligheter till utveckling och nya erfarenheter runt hörnet. Där man minst anar det finns något nytt att lära, en chans att ta vara på, ett tillfälle att gripa i flykten. Och vips har du tagit ett steg mot något spännande och vuxit en smula som människa.

En del kallar mig för en kaxig jäkel. En del irriterar sig på mig och önskar att den där davidssonskan kunde hålla tyst ibland. Fast det finns en hel del som tycker om mig också, och så en skara som står mig riktigt, riktigt nära. Ibland försvinner någon ur den skaran – av olika skäl – och någon annan kliver in.
Under alla år har jag lärt mig att ta hand om mig själv – ja, ni minns det där med pappa? – för män kommer och går, vänskaper uppstår och slocknar, arbetskamrater byts ut, och den enda man måste stå ut med för gott, det är sig själv. Och då får man ju se till att ha lite kul med sig. Och man är för det mesta inte så svårövertalad.

Den första utlandsresan på egen hand gjorde jag någon gång på åttiotalet. Målet var internationella hästtävlingar i en tysk stad och träff med en tvåbent förälskelse i denna krets. Mörkhårig, blåögd, irländare – ja, ni fattar… Ärligt talat, tror jag det på sikt hade gett mer att klappa någon av pållarna – men man lär sig…

***

***

Och sedan har det blivit ganska många resor på egen hand. På nära håll och långt bort. Jag brukar säga: Har du ännu inte provat på att resa utan sällskap – gör det. Du kommer att träffa så mycket människor!
Om du reser på egen hand träffar du oavbrutet nya, trevliga människor som är öppna för en stunds samtal. På ett kafé, i en tågkupé... Ibland blir det aldrig mer än dessa minutrar, ibland lägger det grunden för en varaktig bekantskap. Lucy, som jag träffade i Prag för ett par år sedan, blev Facebookvän. Hon bor i Bexhill och vi ska försöka ses snart.
Men en natt under bar himmel på Irland, var jag långt ifrån ensam...

***

Den natt som jag nu tänker på sitter i minnet för evigt och så här efteråt har den fått ett idylliskt skimmer över sig. Fast när den pågick var det från min sida mest fråga om sura miner och en värkande hals som varslade om en begynnande snuva.
Målet var den irländska västkusten och en längtan att sitta vid Atlanten och se solen sänka sig i havet. Men hur det var, så gick tågen inte riktigt vår väg och det var lördag och det var kväll när reskamraten och jag steg av i Lahinch, föga mer än en lortprick på kartan.
Denna lortprick var attraktiv för många, upptäckte vi. Särskilt denna Bank holiday-weekend.
Skillnaden var bara att alla andra hade varit förutseende nog att beställa rum innan de åkte till denna återvändsgränd. Det hade inte vi.
Tusentals människor hade invaderat byn och lagt beslag på varenda tillgänglig säng och förmodligen soffa också.
Insikten om att vi stod där sent om kvällen, i en by långt bortom allfarvägarna, utan möjlighet att komma därifrån, drabbade oss med samma kyla som en irländsk regnskur.
Den natten, i en hage bland femton irländska kossor, glömmer jag aldrig. I extra tröjor och regnställ och med ett badlakan som kudde försökte vi somna till bruset av atlantvågor och med stjärnhimlen som tak. Stjärnhimmel och stjärnhimmel... Den skymdes förstås av moln varje gång det regnade. Och det gjorde det fyra gånger den natten.
Men tappra svenskar ger sig inte å lätt, och när vi i svinottan struntade i att försöka sova vidare bjöd solen, regnbågen och havet på ett sådant sceneri att nattens umbäranden bleknade.
Reskamraten som i förvirrad hänförelse över naturens storslagenhet trampade i en lämning efter någon av kossorna, hävdade bestämt att detta skulla han aldrig glömma.
Människorna vi träffade senare på dagen glömde oss inte heller. För hur mycket reskamraten än skrubbade luktade det om honom till långt framåt kvällen.
(Ur ”Mittemellingar”)

***

Jag kommer egentligen bara på en stor nackdel med att resa på egen hand – förutom det där att man i vissa kvarter behöver vara lite extra vaksam och försiktig – och det är att inte ha någon att dela minnena med efteråt. Fast å andra sidan lägger ju jag, som de flesta ut allt vi upplever på sociala medier, så då är det ju nästan som att ha varit med på resan.
Jag ser att en och annan ler, ni har också sett bilder på havsutsikten, solbrända fötter i solstolen, Peterskyrkan i motljus, och så alla dessa färgglada drinkar? Bilderna på Facebook och Instagram förmedlar oftast bara det positiva, visar hur lyckliga och lyckade vi är.

Inte nog med att vi förväntas vara högpresterande och framgångsrika på jobbet, ha en aktiv och stimulerande fritid och välartade barn. Vi ska dessutom ägna oss åt piffig matlagning, heminredning, träning och curlande av dessa barn. Den som klarar allt detta blir, underförstått, en väldigt lycklig människa.
Man kan bli trött för mindre.
Som om lycka står i relation till ekonomisk insats eller ett visst antal soffkuddar i vårens färg? Enligt Wikipedia är lycka en känsla av varaktigt välbehag, inte ett mått på framgång och inte heller har lotterivinster eller materiella ting långvarig effekt på människors upplevda lycka.
Sällan är lyckan så påtaglig som när man är hudlöst nära i en varm och ömsint famn. När en annan människas andetag värmer mot nacken och världen bortom denna tvåsamhet är både avlägsen och ointressant. Och man vill gripa tag och hålla fast i denna känsla, spara den i en liten burk och ta fram den en dag när allt har varit motigt.
Eller det omvända - lycka är också att prestigelöst och utan krav på motprestation kunna sträcka ut sin hand till den som just då, just där behöver något att hålla i.

För några år sedan blev jag sjuk. Fast jag hade inte en aning om att jag var det. Efter en rutinmässig mammografiundersökning blev jag kallad till ännu en undersökning och ett par månader senare vaknade jag ur narkosen i en sjukhussäng.
Jag bestämde tidigt att ta befälet – inte över min bröstcancer, för den bar jag varken skulden till eller hade makten att styra över. Förresten. Låt oss slippa höra uttrycket ”kämpa mot cancer”. Har den som dör alltså inte kämpat tillräckligt? Borde kanske ligga där och skämmas lite?
Men jag tog befälet över hur människor tilläts bemöta mig, och styrde själv informationen om det jag gick igenom.
Så jag bloggade under hela processen, från våren 2012 till hösten 2014. Min tanke med det var, att kan jag genom att tala öppet om bröstcancer få en enda kvinna att gå på den där mammografin som hon tänkt strunta i, då är det värt det. Och jag bad arbetskamrater och andra runt omkring mig att bemöta mig som precis som vanligt. För jag tänkte sköta mitt jobb, mitt hus och mitt hem, ta hand om mina barn och älska den man jag var tillsammans med.
Jag ville själv avgöra om, när, var, med vem och hur jag pratade om det jag gick igenom.
Jag menar, har en människa aldrig kramat om mig förut ville jag banne mig inte att hon skulle börja nu. Eller tassa upp nära mig vid mjölkkylen i affären och med låg röst fråga ”hur är det”.

– Skit i det du! Om du inte lagt två strån i kors när jag varit ledsen och förkrossad och förbi av sorg – eller ställt upp för mig när det varit konflikter av olika slag, då ska du inte komma här och tillfredsställa ditt eget ego.
Så somliga blev riktigt sura. För de ville ju så gärna visa sig ”goda” och empatiska och så blev de bortmotade, och då var jag ju inte bara cancersjuk utan en otrevlig och otacksam typ också. Man kan väl säga att det är sådana saker som rensar ut lite i bekantskapskretsen…
Ja, det rensar ut lite med skilsmässor också, det är kanske en och annan här som också har märkt. Så kallade vänner som inte längre hör av sig, varken i vardagen eller när det drar ihop sig till fest.
Och de där du var så säker skulle finnas där när tillvaron kraschar, eftersom du själv aldrig någonsin skulle drömma om att svika om det varit tvärtom. De är bara – borta.

Det finns ett litet ord som ett par perioder om året gör mig beklämd. Ett litet ord som i de flesta sammanhang är fullständigt harmlöst, men som också kan vara skiljelinje mellan godkänd och icke godkänd, älskad och bortglömd.
Ordet är – alla.
Du har säkert sett det i rubrikerna i veckotidningarna och på nätet, hört det i tv och radio. "Här är klänningarna till sommarens alla fester". "Bästa glöggen till alla adventskalasen".
Och på bilderna skrattar och pratar glada människor i grupp, sällan står någon ensam vid grillen eller granen. Nej, i juletid och semestertid är normen att vara omgiven av släkt och vänner, att ha en välfylld almanacka och på jobbets kafferaster kunna sucka lite över att det är så mycket just nu.
Men för många är det där "alla" ett rent hån. Det är långt ifrån alla som väljer och vrakar bland inbjudningarna, långt ifrån alla som har horder av vänner att bjuda in. Det kanske inte märks så tydligt, men vid fikabordet på jobbet kan det finnas någon som aldrig nämner något om helgens aktiviteter eller planer. Någon som blev tyst när nyårsfirandet kom på tal.
Ja men, protesterar du kanske, så kul är det inte och det vore faktiskt skönt att bara få vara hemma i lugn och ro. Visst - men då har du gjort ett aktivt val att delta eller avstå. Det är en helt annan sak att inte ha valet.

Samhällsklimatet i dag har normen att vi ska vara framgångsrika och tillfreds i arbetsliv, fritid och i relationer och motsatsen tangerar både skam och skuld. Förstärkt av det lilla ordet - alla.
Så lyft blicken en smula - bjud in den som inte väntar sig det, ring väninnan du inte pratat med på länge, knacka på hos din granne. Gör det, innan det är för sent.
Vi behöver alla någon att luta oss mot, någon som hör när vi gråter, någon som är med i glädje och sorg, någon som ger den lilla extra pushen i motlutet. Vem – eller vilka – det är för dig, det vet bara du själv. Jag försöker vara en sådan som finns för mina vänner och närstående och jag hoppas att de ser mig på det viset.

***

Timmen var sen, som den blir ibland, och de fladdrande ljuslågorna lyckades nätt och jämnt hålla oktobermörkret i schack. Grytor och skålar var för länge sedan tömda och sista vinskvättarna väntade på att drickas ur.
Vi hade löst en del världsproblem redan, i alla fall dem som går att hitta en lösning på vid köksbordets blåvitrutiga duk. För en kort stund var det tyst, medan vi begrundade våra intelligenta lösningar.
Det var då någon fick en extra släng av filosofiskt djupsinne och gav sig in i en utläggning om, som hon uttryckte det, ”den sista dagen”. Vad det handlade om, var ett resonemang om vad man egentligen skulle göra om man fick beskedet att ett dygn var allt som återstod av livet.
Diskussionen fick ny fart, alla hade sina åsikter klara. Ingen av oss som var med skulle ödsla så mycket som en minut på att köa i bank, post eller affär. Ingen skulle heller bry sig om den disk som samlats på hög eller de dammråttor som trängdes i hörnen.
Dessutom skulle vi utan dåligt samvete skolka från jobbet, om den sista dagen råkade infalla på en vardag.
Men sedan gick våra planer i sär. De som var föräldrar skulle tillbringa varenda en av dessa timmar med sina barn, prata och gosa och kramas.
Jag själv satt ganska tyst medan de andra pratade. Ville inte riktigt dela mina tankar med dem, ämnet kändes så skört och privat. När jag för en kort stund blundade såg jag en massa människors ansikten framför mig. Människor som jag någon gång sårat och skulle vilja säga förlåt till. Människor som inte fått veta hur mycket jag egentligen håller av dem. Och tanken att bara ha ett ynkligt dygn till detta, det kändes så otillräckligt.
Det var då jag insåg det makabra i vår diskussion. Där satt vi och pratade om vad vi skulle hinna med ett sista dygn, när vi i själva verket har all tid i världen att göra det just nu, just här. Så varför skjuta upp det som känns allra mest viktigt, att låta andra människor veta hur oändligt mycket vi håller av dem, till en sista dag då varken de eller man själv hinner glädjas över det?
(Ur ”Mittemellingar”)

Men ett årsskifte, ett nytt år, är ett bra tillfälle att justera kompassriktningen i livet, att tänka ett extra varv på vad som blev mer eller mindre bra och varför. Och framför allt – kan jag göra något åt det?
Är det något jag behöver lära mig mer om? Vilka människor vill jag se mer av – och vilka vill jag helst slippa? Vad är viktigt för mig – och vad vill jag egentligen strunta i?
Vilka vägar och stigar är de rätta för mig?
För mig har det inneburit att jag radikalt ändrat mitt eget förhållningssätt, när jag insåg att de förväntningar och förhoppningar jag hade om vissa människor inte skulle infrias och därför bara göra mig besviken gång på gång. Och det var en otrolig lättnad att nå dit, att välja och välja bort.

***

Jag tänkte faktiskt börja runda av lite. Och jag tänkte göra det med en text som är lite speciell för mig. Det går att ta smålänningen, hallänningen, till en annan plats på jorden. Men det går inte att ta Småland och Halland ur människans hjärta.

Max Lundgren, ni vet han med böckerna om Åshöjdens BK, intervjuades en gång i en kvällstidning. Korta frågor, korta svar.
Favoritord?
- Syrenberså, svarade han.
Och där fastnade jag. Vilket ljuvligt ord, syrenberså. Associationerna bara väller fram.
En äkta syrenberså ska vara u-formad och växa i ett lugnt hörn av trädgården. Me åren har buskarna blivit både höga och täta. De blommar i både lila och vitt och det täta gröna bladverket stänger ute så mycket av omvärlden som behövs.
I bersån ska det finnas trädgårdsmöbler. I vitlackerat trä, gammaldags rustika. Där finns ett bord, en soffa med plats för tre och ett par fåtöljer, med armstöd. Mellan bordsbenen löper en tvärslå, i lagom höjd för fötterna.
Och när man sitter i soffan är det alltid någon syrenkvist som killar i nacken.
I denna syrenberså kan dygnets alla måltider intas. Från frukost med ost och rostat bröd till det sena kvällsfikat. Däremellan årets första färskpotatis och nyplockade jordgubbar. Och eftermiddagens iskalla saft, fläder.
I en syrenberså finns ingen plats för stress eller osämja. Där råder frid och försommarskugga. Ingenting kan störa sinnesron.
Och doften... Finns det något som doftar så gott som årets första utslagna syren? Varje gång förleds jag att bryta några kvistar och sätta i en vas. Varje år blir jag lika snopen när d redan nästa dag slokalr visset.
Kanske berot detta återkommande kvistbrytande på att jag inte har någon syrenberså. Men det finns hopp om ändring, inte i år men så småningom.
Jag köpte två syrenbuskar, bestående av rotklump och några taniga pinnar. De fick varsin grop i trädgården, gödning och vatten.
De verkar trivas, de små liven. På nolltid har de börjat spritta av liv och grönskan är flera decimeter hög.
Det är ett par meter kvar till första stadiet av berså. Å andra sidan har jag inga vitlackerade trämöbler och någon flädersaft har jag aldrig kokat.
Men det spelar mindre roll, det är drömmen om syrenbersån som är det viktiga.
(Ur ”Mittemellingar”)

Fotnot: Delar av ovanstående text användes även vid min föreläsning "Kan själv – men ensam är inte alltid stark", i Olaus Petri kyrka, Halmstad, för ett par år sedan.